Ingen merit vara bakfull

När jag har botaniserat bland personliga bloggar har jag sett att det inte är helt ovanligt att man berättar att man "är bakfull i dag". Inte sällan med viss glädje, eller åtminstone med förväntan om ett medkännande medhåll. Att vara bakfull är liksom ett tecken på att man har haft en fantastisk kväll.

Det är visserligen skönt att det gamla moraliserandet över alkohol är borta, men pendeln har kanske svängt över lite för mycket åt andra hållet. Om man är rejält bakfull har man druckit för mycket. Det finns all anledning att ha fylleångest om man är bakfull. Den normen bör vi återta.

Det går inte att säga i förväg vem som kommer att bli alkoholist. Men en sak är säker: Riskdrickarna är mest i farozonen.

Så när någon koketterar med att "minnesbilderna är lite svaga från i går kväll" ska man inte nicka igenkännande. Man ska ta tillfället i akt och säga: Du kanske borde dricka lite mindre nästa gång.

Svenska politiker är inte immuna mot korruption

Mycket har sagts det senaste dygnet om utrikesminister Carl Bildts optioner i Vostok Nafta. Det är märkligt att det i Sverige diskuteras OM det finns risk för korruption i detta sammanhang. I Frankrike skulle ingen tveka om att säga ATT det finns risk för korruption när en minister får en så stor ersättning från ett bolag med internationell verksamhet. Att det finns goda skäl att kalla det ersättning för nedlagt arbete förändrar inte denna korruptionsrisk.

Därmed inte sagt att Carl Bildt borde ha tackat nej. Det han däremot borde ha gjort på den presskonferens han höll på Gustaf Adolfs torg i går var att säga att han kommer att anmäla jäv varje gång ett beslut rörande energiaffärer med Ryssland kommer upp. Att han inte kunde kosta på sig det uttalandet i går säger en hel del om Carl Bildts fartblindhet.

Regeringens linje i Vaxholmsmålet djupt problematisk

I morgon kommer Vaxholmsmålet upp i EG-domstolen i Luxemburg. Den borgerliga regeringen kommer då att inta samma linje som drevs av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Den går ut på att facket har rätt att vidta stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal.

Många är nog förvånade över detta vägval. I kväll framträdde Fredrick Federley, ordförande i Centerns Ungdomsförbund, i svensk TV. Han bedömde att regeringens linje kan ha att göra med att det kommit så mycket facklig kritik i samband med besluten om a-kassan. Det är nog en alltför tunn analys. Snarare är regeringens linje följdriktig; den moderatledda alliansen har bestämt sig för att kollektivavtalsmodellen är den som tjänar Sverige bäst. På köpet får man fred med fackföreningsrörelsen och moderaterna blir ett parti som även en LO-medlem kan välja.

Till detta ska läggas att det är utomordentligt svårt för en tillträdande regering att lägga om en redan inslagen linje i en internationell domstol som den i Luxemburg,

Ingen anledning att bli förvånad alltså.

Däremot är det beklagligt i sak. Kollektivavtalstvånget, som det i praktiken handlar om, blir med fackets möjlighet till brutala stridsåtgärder ett effektivt hinder mot fri rörlighet i Europa och internationellt i övrigt.

Allt annat än internationell solidaritet.

Därför är fp-utspelet om språk i klassrummet så problematiskt

Utspelet från två lokala folkpartister i Malmö om förbud mot att tala annat än svenska i klassrummet är problematiskt. Det finns all anledning att vara misstänksam mot förslag som syftar till en politikerstyrd reglering av vad som får ske i klassrummet. Folkpartiets normala inställning, sett mot dess övriga skolpolitik, borde vara att lärarna ska få befogenheter att själv besluta om regler i klassrummet. Politikerna ska inte bestämma detaljer och inte heller begränsa lärarens makt över undervisningssituationen.

När fp-politikerna i Malmö nu ändå vill göra detta på ett visst område avslöjar sig dessa folkpartister. Rimligen vill de egentligen inte att undervisningssituationen ska bestämmas fast på den här detaljnivån. Återstår att förslaget framfördes av profileringsskäl - för att hålla väljargrupper på gott humör. Det gör utspelet djupt obehagligt.

Att förslaget i sig är otillständigt gör inte saken bättre.

Värna Forum för levande historia

Utställningen ”Sverige och förintelsen”, som just nu visas hos Forum för levande historia i Gamla stan i Stockholm, är mycket sevärd. Kanske ska man också säga läsvärd, eftersom så mycket av utställningsmaterialet består av textdokument. Det är skakande bilder och skildringar som bör få en vidare spridning.

Kunskapen om samlingsregeringens undfallenhet mot regeringen i Berlin är väl spridd vid det här laget. Men det finns många vanföreställningar om det svenska samhällsklimatet före och under kriget. Det är en välgärning att Forum för levande historia blottlägger de antisemitiska eller på annat sätt problematiska värderingar som var legio eller åtminstone väl spridda i Sverige på under 1920-1950-talet.

Flera aktörer har uppmärksammat den nya regeringens tilläggsinstruktioner till myndigheten Forum för levande historia. Kommunismens brott ska också uppmärksammas, enligt den nya inriktningen.

I samband med detta påtalade Dagens Nyheter i sin huvudledare den 23 december i fjol det okloka i att låta Forum för levande historia verka i form av en myndighet i stället för att bilda en stiftelse, som skulle bli svårare för en ny regering att påverka.

Det finns säkert skäl för detta. Samtidigt är det oroande att det är just beträffande Forum för levande historia som problemet med opinionsbildande myndigheter ofta tas upp. Uppgiften att informera om förintelsen är så angelägen att Forum för levande historia inte bör framhållas som det främsta exemplet på ”statlig opinionsbildning”. Det finns flera andra myndigheter som har långt mindre betydelsefulla informationsuppdrag som bör komma i åtanke först.

Man kan börja med de myndigheter som genomför sitt uppdrag på ett dåligt sätt, något man sannerligen inte kan säga om Forum för levande historia.

Dödsstraffet är alltid oförsvarbart

Förre MUF-basen Thomas Idergard är inte främmande för dödsstraff i straffskalan för folkmord. Det sa han i morgonens SVT-soffa nyss. Hur överklagar man ett dödsstraff (som är verkställt)? undrade då Ursula Berge, Agora. Thomas Idergard frågade retoriskt hur de som dödats av folkmördare ska kunna överklaga.

Visst kan det låta som en övertygande argumentation. Men det är värt att påpeka att resonemanget bygger på en tankegång om en "rättvis hämnd". Den som dödat andra utan en rättssäker rättsprocess kan själv avrättas utan en rättssäker rättsprocess.