Utställningen ”Sverige och förintelsen”, som just nu visas hos Forum för levande historia i Gamla stan i Stockholm, är mycket sevärd. Kanske ska man också säga läsvärd, eftersom så mycket av utställningsmaterialet består av textdokument. Det är skakande bilder och skildringar som bör få en vidare spridning.
Kunskapen om samlingsregeringens undfallenhet mot regeringen i Berlin är väl spridd vid det här laget. Men det finns många vanföreställningar om det svenska samhällsklimatet före och under kriget. Det är en välgärning att Forum för levande historia blottlägger de antisemitiska eller på annat sätt problematiska värderingar som var legio eller åtminstone väl spridda i Sverige på under 1920-1950-talet.
Flera aktörer har uppmärksammat den nya regeringens tilläggsinstruktioner till myndigheten Forum för levande historia. Kommunismens brott ska också uppmärksammas, enligt den nya inriktningen.
I samband med detta påtalade Dagens Nyheter i sin huvudledare den 23 december i fjol det okloka i att låta Forum för levande historia verka i form av en myndighet i stället för att bilda en stiftelse, som skulle bli svårare för en ny regering att påverka.
Det finns säkert skäl för detta. Samtidigt är det oroande att det är just beträffande Forum för levande historia som problemet med opinionsbildande myndigheter ofta tas upp. Uppgiften att informera om förintelsen är så angelägen att Forum för levande historia inte bör framhållas som det främsta exemplet på ”statlig opinionsbildning”. Det finns flera andra myndigheter som har långt mindre betydelsefulla informationsuppdrag som bör komma i åtanke först.
Man kan börja med de myndigheter som genomför sitt uppdrag på ett dåligt sätt, något man sannerligen inte kan säga om Forum för levande historia.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment